Av: Jonas Bergkvist på jonasbergkvist.se
En sammanställning av året som varit.
Träningsläger på Fuerteventura
Året började med mitt första trainingcamp utomlands någonsin, jag åkte tillsammans med flera andra triathleter ner till Fuerteventura och Playitas. Där tränade jag för första gången över 30 timmar på en vecka, besökte min livs största buffé och det varje dag, simmade i ett hav fullt av brännmaneter och cyklade för första gången på serpentinvägar.

Här har vi ett glatt gäng, helt ovetande om vad som väntar oss i det djupa blå.

Här har vi delar av det inte längre så glada gäng efter att vi förlorat striden mot maneterna.
Vårens träning
Under våren, efter lägret, tränade jag på riktigt bra och genomförde pass efter pass som jag innan inte trodde var möjliga. Detta har jag att tacka Coach Tomas och det grymma träningssällskapet för.
Ifrågasätt
Våren blev till sommar och första året på tränarprogrammet avklarades, vilket gett mig en helt annan inblick i vad träning och tävling handlar om. Det jag framförallt har lärt mig är att vara kritisk, nu litar jag på något först när jag fått en vettig förklaring till varför eller läst om detta själv. Detta ser jag som en styrka, många i dagens samhälle köper det de hör talas om utan att ifrågasätta.
Ironman-debut
Nästan direkt efter skolavslutningen åkte jag och Magnus till Tyskland och Regensburg för att debutera i en Ironmantävling. Där var det högsommarvärmeoch närmare 30 grader på tävlingsdagen, inget att göra åt, det var bara att hålla sig till planen så länge det gick. Jag började med en helt okej simning, på cykeln speglades min oerfarenhet då jag hellre låg själv och tryckte istället för att hjälpas åt med andra. Under våren hade jag tränat mycket på att springa med negativa splittar det vill säga öppna lugnt för att sedan öka farten gradvis till mål. Detta gick bra tills det återstod ungefär 7 km då min kropp slutade svettas, jag hade druckit för lite vatten trots att jag tagit nästan samtliga vätskekontroller. När det återstod ca 5 km kom kramperna och hållen vilket sänkte farten rejält. Jag har på senare tid mer och mer förstått att just vätskebalansen och håll kommer att bli min stora Akilleshäl. I mål kom jag som 12:e man, bättre än jag vågat hoppats på.

Målgång i Regensburg Ironman triatlon
Vansbro triathlon
Nästa tävling var Vansbro triathlon, till denna tävling var jag fortfarande lite sliten från Ironman Regensburg. Jag åkte dit helt oviss om hur kroppen skulle reagera på en halv Ironman. Efter en katastrofal simning satte jag mig på cykeln som gick över förväntan, jag tog in många placeringar och vid växlingsområdet var jag 3:e man och 10 m efter Fredrik Carlén och 10 m före Ted Ås. Efter en lika katastrofal växling sprang jag ut säkert en halv minut efter både Fredrik och Ted. Fredriks försprång plockade jag in efter ett tag men Ted sprang på bra, han till och med utökade avstånden mot slutet. Ca 1,5 km innan målgång förlorade jag andra platsen. Löpningen gick okej trots lite håll en period. Pallen förlorade jag med ca 20 sek, om jag hade skött min växling så tror jag att jag hade haft 3:e platsen. Efter denna tävling blev jag för första gången dopingtestad vilket tog 2 timmar innan jag kunde pissa.

Löpning Vansbro triathlon 2012
Löpning Vansbro triathlon 2012.
Priset: en låda chips
Kanske var det tur att jag inte placerade mig på pallen i Vansbro, i pris fick man bland annat en hel låda chips vilket kanske hade påverkat resultatet i nästa tävling som var årets huvudmål, Ironman Kalmar och SM på Ironmandistansen, det var nu det skulle gå fort.
Kalmar Ironman
Efter att ha blivit uppseedad fick jag starta längs fram bland proffsen, trots detta fick jag en väldigt dålig simstart och det tog lång tid innan jag fick fart i simningen, av tiden att döma blev simningen helt ok. På cykeln gick det snabbt, väderförhållandena var perfekta. Jag hitta ganska snabbt några bra killa att cykla med, vi hjälptes åt att dra regelrätt. Eftersom jag hade sikte på att komma ifatt Ted och Näsvik mfl. fick jag även här dra ett tungt lass för att hålla uppe hastigheten men ifatt kom jag och i den stora gruppen låg jag sedan in till växling för löpning. Här begår jag mitt största misstag i tävlingen, nämligen att öppna för hårt trots att jag har tränat på att öppna lugnt och gjort det bra i de senaste tävlingarna. Som vanligt kom också hållet när jag närmade mig mål, fick även här sänka farten, som tur var så tappade jag inte någon placering. Dock fick jag se David Näsvik korsa mållinjen och ta bronspengen ca 100 m framför mig, snöpligt men sant. Förutom att jag gjort en bra tid fick jag stället glädjas åt att få en biljett till Ironman World Championship på Hawaii.

7 mil cykel kvar efter en sväng på Öland

Tomas förmedlar de sista orden innan start.
Ironman på Hawaii
Hawaii, drömmen som blev sann. Hemma har jag suttit och plöjt igenom klipp efter klipp på youtube från denna stekheta ö och nu var jag där. Det var mycket att ta in de första dagarna men jag tyckte ändå att jag kunde släppa omgivningen och fokusera på tävlingen som jag för övrigt såg som en bonus och en grymt bra avslutning på säsongen. Jag reste dit med ett helt fantastiskt team som skötte sig från dag 1. Eftersom min kropp inte verkar kunna få jetlag så handlade de första dagarna mest om att vänja mig vid den höga temperaturen och luftfuktigheten.
Simningen var riktigt salt och vågig, trots det gick den okej. Cykeln kändes bra till en början, kastvindarna avlöste varandra och solen stekte på. 4 h in i cyklingen fick jag en rejäl svacka men behöll lugnet och fortsatte att äta och dricka enligt plan. Redan på cykeln tog svetten slut i mig och benen började krampa. Jag förstod då att jag skulle starta en mara med vätskebrist…. på Hawaii. Då förstod jag också att det kunde bli en lång dag. Kramperna släppte i och för sig något när jag började springa, istället fick jag håll tidigare än vanligt. Detta var detta års lopp som gav mest psykisk påfrestning, aldrig har min kropp sagt så mycket nej som då. Man var så ensam och hjälplös men ändå inte. Trots detta så visste jag djupt där inne att jag skulle ta mig till den omtalade linjen på Alii Drive. Jag visste också att mitt pannben blev tjockare och tjockare för varje steg jag tog, mycket värre än sådär blir det inte. Tillslut svängde jag ner på Alii Drive och med det publikstödet var det svårt att sluta le, misären var över.
Efter att jag med hackande tänder under en filt tillbringat ca timmen i sjukhustältet och blivit serverad både det ena och det andra var jag människa igen.

Upplopp, ingen spurt direkt

Superteamet:Anna, Jag, syster Sara och bror Marcus
Avslutningsvis
Sammanfattningsvis har året gett mig massor med kunskap och erfarenhet som är viktig för vidare prestationer, samtidigt som jag har haft riktigt kul på vägen fram. Nu är jag ett steg närmare den prestation som kommer så högst upp på min meritlista när jag lägger skorna på hyllan.
Tillslut vill jag avsluta med att tacka mina sponsorer och alla andra som stöttat mig på ett eller annat sätt under detta år, fortsätt gärna med det. Det är ni som har hjälpt mig att utvecklas till den jag är idag.
Tack!